Fischli & Weiss: Flowers & Questions. A Retrospective
This is the first UK retrospective to explore the collaborative art practice of Swiss artists Peter Fischli (b1952) and David Weiss (b1946).
Since the late 1970s the artists have consistently captivated and amused audiences with their extraordinary transformations of the commonplace. Fischli and Weiss work across a wide range of media and this exhibition presents their sculpture, installation, moving image and photography. Underlying all of their work is a childlike spirit of discovery which encourages the viewer to look afresh at their surroundings. In Fischli and Weiss’s world everyday objects take on an unexpectedly lifelike quality; they balance on each other, play off each other and collide into one another with a witty intelligence infused by the artists.
Displayed works include a history of the world told through the medium of hand-modelled clay figures and a multiple slide projection installation which asks hundreds of big and small philosophical questions such as ‘Will happiness find me?’ Visitors also have the chance to see two outstanding films. The Right Way 1983, features the artists, dressed in rat and bear costumes, scaling Alpine slopes and crossing rivers as they seek the right way. In The Way Things Go 1987, a mesmerising array of household objects, including teapots, tyres, buckets and balloons, crash into one another in an absurd chain reaction powered by home-made explosions and collisions.
This intriguing exhibition also presents the photographic series Quiet Afternoon 1984–5, which documents precariously balanced household utensils on the verge of collapse, and painstakingly hand-crafted polyurethane sculptures which simulate the myriad of everyday objects to be found in Fischli and Weiss’s studio.
PRESS RELEASE.
posted by Ronnie Rocket @ 7:44 PM
1 comments
1 Comments:
De gör bara skrot. Ändå får den schweiziska konstnärsduon Fischli & Weiss konstvärlden på knä.
För de samlar inte på ready-mades utan gör skrot från grunden. De bygger sopor, askfat och fimpar, trasiga gummistövlar och kaksmulor som finaste konsthantverk - handskulpterat och handmålat i en tidsödande trompe l'oeil-teknik.
Ända sedan slutet av 70-talet har duon arbetat ihop. I veckan öppnade en stor retrospektiv på Tate Modern och så här roligt har jag inte haft på länge.
Till de tio salarna på utställningen "Flowers & questions" hör en bok där trettioen uppburna författare och curatorer bugar inför konstnärernas Skrotniklasfånigheter i låga material som lera, gummi och plast. Jag tror att Fischli & Weiss har manipulerat sina kritiker och gjort dem till en del av sitt verk.
Paret leker med allt. Inte bara med kritiken utan framför allt med den högtravande avantgardekonsten, med politiken, med konstnärerna, med den goda smaken och med reklamen och kulturhistorien.
Det är de inte ensamma om. Men de är ensamma om att bjuda på en lek så intelligent att man både fnissar och kväver fnisset i en suck. För de vänder våra blickar mot skräpet utan att romantisera det, som modernisterna gjorde. De ger sig ned i Zürichs kloaker och gör statyer av tomrummet. De sätter ihop gamla flaskor, ljus och bildäck så att de åkallar Man Ray. De häller bråte i vätskor och åstadkommer blixt och dunder som i gamla laboratorier. De knådar små lerklumpar och påstår att de gestaltar pretentiösa teman, som Nero som tittar på hur Rom brinner (en lergubbe mellan två pelare) eller ett utsnitt av en schweizisk motorväg (en grå platta kantad av skog).
Visuellt driver de ingenting mot sin spets med denna samlade banalitet. Men hållningen är imponerande konsekvent. Allt ställs ut som troféer med gammaldags aura.
Jag inser att de tio salarna utgör ett modernt kuriosakabinett, samlat av någon galning som inte fattat värdeskalorna i vårt västerländska samhälle och missat vad som är fint och vad som ska slängas! Just så som 1600-talets furstar gjorde när de samlade på exotiska djur och växter eller det tidiga 1900-talets intellektuella när de föste in allt afrikanskt i en estetisk atmosfär av "intresselöst betraktande" (Kant) på museer eller i sina hem.
Då fastnar skrattet i halsen. En ovanlig klarsyn löper genom denna roliga utställning. Och deras berömda film "Der lauf der Dinge", en pojkdröm från mitten av 80-talet där tingen sätts på ända, har bara legat till sig med åren.
Ingela Lind, DN.SE.
Post a Comment
<< Home